De bygger på vissa precisa förutsättningar, framför allt om att vi inte får tillräcklig förvarning. Det kommer säkert att ifrågasättas av poli- tikerna. – Ja, vad händer i ditt scenario, om vi i stället får ett mobilise- ringsbeslut ett dygn före krigsutbrottet? frågade ÖB, vänd till Strid. – Problemet som jag försökt åskådliggöra, sade Anders, som nu lät lite trött på rösten, är att ”krigsutbrottet” inte längre är alldeles lätt att definiera. Krigshandlingarna inleds på ett smygande sätt med efter hand allt kraftigare sabotage. Om vi får en sådan nådatid att vi helt ostört kan mobilisera i ett dygn, då är det nog troligt att angreppet misslyckas, trots att arméförbanden knappast är stridsdugliga direkt efter mobilisering. Men ett så gynnsamt läge tror jag inte på. Allt vi sett på senare år av underjordisk aktivitet och undervattensverksam- het talar för att vi knappast får höja vår beredskap ostörda. Angripa- ren kommer att ha funnit våra svaga punkter och slå mot dem. Han drog in luft och beslöt sig för att nu måste det bli sagt. – Tyvärr är vi illa ute i den här argumentationen, eftersom vi hela tiden hållit inne med våra bedömningar av ubåtsincidenterna och annan illegal verksamhet. Vi har aldrig sagt öppet vad vi tror om dess avsikt. Dessutom har vi låtit lura oss att ställa allt högre krav på bevis- ning. Resultatet är att folk börjat tvivla alltmer på att det verkligen finns något hot eller ens några ubåtar. Ska vi nu gå ut och klargöra hur vi bedömer hotet, får vi erkänna ett och annat misstag och vara beredda på politisk konfrontation. Anders, som hade arbetat sig upp till återhållen vrede, satte sig tvärt. Tystnaden var öronbedövande, men bröts av Lundin som med en blick på klockan reste sig upp. – Ursäkta mig, jag måste gå på presskonferensen. Om jag förstått saken rätt förhåller det sig alltså på följande sätt: För det första är vår säkerhet mot ett sovjetiskt angrepp nu alltmer beroende av att NATO kommer till undsättning. För det andra beror detta på att vi låtit försvaret svält födas sedan 1970. För det tredje finns det inga chanser att reparera skadorna. För det fjärde kan vi inte säga något av detta offentligt. – Vad ska jag säga på presskonferensen, när de frågar om ÖB:s syn på försvarsöverenskommelsen? – Säg att jag med tillfredsställelse noterar att vi nu fått en real ökning av försvarsramen och hoppas att detta ska fortsätta vid 1992 års försvarsbeslut, som vi nu börjar planera inför, sade ÖB med ett tonfall som utsade att föredragning och diskussion var slut. Men Anders hade nu låtit alla hänsyn flyga och tog sista ordet: operation garbo 1 36 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 36 – Vi får hoppas, att vi får leva i fred till år 2000, då 92 års för- svarsbeslut börjar ge effekt, sade han medan han samlade ihop over- headbilderna. sovande och vakna FOA:s spelhåla, 15 april 1987 – Det hade varit bättre att låta honom sova, tänkte Katarina Lars- son. Då hade man sluppit det där stirrandet. Den långe flygmajoren, som för en minut sedan sovit fridfullt i sin stol nere i hörnet av spelsalen, var nu klar vaken och utsatte depar- tementssekreteraren Katarina Larsson för en oblyg och närgången granskning. Det gjorde henne generad, och hon hade svårt att hålla tankarna samlade kring det hon skulle föredra. Hon hörde sin egen röst och tyckte plötsligt den lät främmande och onaturlig. Det var inledningen till en övning med Regeringskansliet. Den ägde rum i studielaboratoriet – i dagligt tal kallat spelhålan – vid För- svarets forskningsanstalt på Östermalm. Major Nils Öhman från Internationella avdel - ningen i Försvarsdepartementet började nicka till redan när försvarsministern, utan större entusiasm, hälsade de övande välkomna. Han föll i djup sömn under statssekreterarens oin- spirerade och något virriga inledning. Katarina, som var näst i tur att tala, såg hur kustartilleriöverstelöjtnanten Arnold Vogel puffade Nils i sidan några gånger men sedan med ett resignerat leende gav upp. Katarina avskydde att tala utan att ha full uppmärksamhet. När hon fick ordet för en genomgång av totalförsvarets beredskapsgra- der, tillgrep hon sitt favoritknep, började sitt anförande, talade högt och tydligt en minut, tystnade och tittade uppfordrande på den oupp- märksamme. Normalt brukade syndaren reagera omedelbart, oavsett om han pratat med grannen, läst ovidkommande tjänsteskrivelser eller slumrat. I det här fallet tog det tjugo sekunders stirrande, efter hand av alltfler i salen och en skadeglad teaterviskning från Vogel: – Nils, vakna! innan det blev någon effekt. För Nils hade några dygns förberedelsearbete för övningen i kroppen, varvat med båtutrust- ningsjobb för att få Elida i sjön. Han hämtade sig efter en stund från den pinsamma chocken, men även sedan ansiktsfärgen blivit normal var adrenalinhalten tillräck- lig för att hålla honom vaken. Det irriterade honom först; de här inle- dande genomgångarna var alltid en massa rundtugg, fan, han kunde väl få sova och slippa höra på en självsäker politisk karriärtjej. Motvilligt måste han erkänna att hon faktiskt redde ut begrep- trendbrott 37 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 37 pen bättre än han någon gång hört. Det var inte bara sakligt korrekt och lättfattligt disponerat. Hon hade också en viss respektlös distans till ämnet som var väl görande. Välgörande var det också att se på henne. Hon var tämligen lång och verkade smidig och välgymnastiserad, även om kroppsformerna doldes ganska effektivt av den trista byråkratdräkten. Mellanblont hår, gröna ögon, rak näsa… Det var nu Nils utforskning blev så påtaglig att Katarina tyckte han stirrade. Lyckligtvis märkte han hennes förlägenhet, log ett urskuldande leende (mycket vackert, tänkte hon), slöt ögonen och försökte föreställa sig henne naken i Elidas sittbrunn, samt somnade igen. Den här gången fick han sova i fred. Vid första rasten gick Nils och bad om ursäkt för sin ouppmärk- samhet. Men den påtagliga uppmärksamheten på hennes person stod han för och fortsatte med. Hon tyckte inte illa om det och kände sig till sin förvåning barnsligt glad åt att hamna i samma arbetsgrupp under eftermiddagens krigsspel. De åt middag tillsammans i Garnisonens fasansfullt sterila mat- sal och utbytte erfarenheter av det första spel draget. Fienden hade angripit Sverige överraskande, luftlandsatt och landstigit på ömse sidor om Stockholm. Tidsplanen för övningen hade raskt spårat ur, eftersom de övande politikerna med kabinettssekreterare och stats- sekreterare i spetsen hade ifrågasatt den av övningsledningen (anförd av en pensionerad general) tillverkade förutsättningen, enligt vilken regeringen fattat mobiliseringsbeslut mycket sent. Katarina, som trots sin ungdom genomgått Försvarshögskolan, var också kritisk. – Den här misstron mot politikerna är obefogad och stötande. På FHS var många militärer ofta mer försiktiga än de civila när det gällde att höja beredskapen. – Så mycket värre! Då kommer civila och militära ”duvor” att hetsa varandra till fullständig passivitet. Se hur det gått i ubåts kriserna. – Sa du ”duvor”? hojtade en gladlynt röst. Det var Arnold Vogel som just passerade med kaffekoppen i handen. Får man slå sig ned hos turturduvorna? Ni tycks ha svalt ömsesidigt tillfogade oförrät- ter? Mer än maträtterna åtminstone. Hans blick på de orörda tallrikarna var mer än lovligt menande, men Nils kände sig egentligen inte stött. Snarare lätt upphetsad, som när kam- raterna i barndomen retat honom för någon tjej och råkat pricka rätt. Nils förklarade, att de talade om misslyckande i ubåts kriserna. Katarina var tvungen att medge att man på politiskt håll var utom - ordentligt försiktig med att ta ställning. operation garbo 1 38 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 38 – Men så länge det inte finns bevis för nationaliteten… – Det finns det, avbröt Nils med munnen full av spagetti. Men man kryper bakom det här med diplomatisk protest. Om vi exem- pelvis får ljudbevis på att en Whiskey passerat en av våra slingor vet vi att det är en rysk eller polsk. Det kan vi väl för helvete säga, även om vi inte kan lämna en diplomatisk protest! – Har vi sådana bevis? frågade Katarina nyfiket. – Ja, eller motsvarande lika säkra, sade Nils undvikande. Men eftersom de militära myndigheterna flera gånger fick fan för att de kom med alarmerande rapporter har de börjat sila hårdare utan att tänka på att det silas lika hårt på regeringsnivå fortfarande. Där har du duvornas onda cirkel. – Men i U 137-affären visade vi ju ändå upp en fast attityd och ett enigt militärt och politiskt agerande, sade Vogel. – Skitprat! Nils hann inte svälja lättölen som sprutade över hans tallrik. Förlåt! Det finns ett gammalt talesätt inom försvaret att befälsföring ska präglas av fasthet och välvilja. Vi borde ha visat fast- het mot Sovjetunionen och ubåtens politiska ledning, välvilja mot de sjömän som råkat in i den pinsamma situationen. Nu blev det i stäl- let flathet och illvilja. Flathet mot Sovjet och illvilja mot besättningen som naturligtvis skrämdes från vettet av dom stridskåta maskerings- målade kustartilleristerna som lekte krig runt omkring. Jag… – Det var fallskärmsjägare också, sade Vogel småleende åt Nils upphetsning, men denne lät sig inte hejda. – Jag ger mig fan på att om det blir en verklig kris med ultimativa krav och sånt, så kommer vi att lika beskäftigt fjanta runt för att hitta ett sätt att rädda ansiktet på alla parter. – Kan du förneka att vi väckt internationell respekt för vårt fasta agerande? frågade Arnold, nu betydligt allvar ligare. – Respekt? I det internationella ryggdunkaretablissemanget möj- ligen, åtminstone i officiella tal. Och kanske bland dina folkrätts - kompisar. Men fråga strategiska experter i väst mellan skål och vägg. Eller vanliga svenskar, inte partifolk eller vänsterintellektuella. Ryssarna behöver vi inte fråga, det har vi ju sett vilken respekt dom fick för oss. Fast dom har ju ingen anledning att kritisera vårt hand- lande. Vogel försökte avbryta, men nu hade Nils fått upp ångan. – Det vore förresten intressant att veta hur det blev som det blev. Vanlig normal svensk klantighet eller förräderi? Det första förslår ett bra tag, men det måste ju finnas treholtar även i Sverige. Och om det var något tillfälle då de borde ha aktiverats så var det väl efter grund - stötningen i Gåsefjärden. Undrar om Säpo tittat på det här. Såg du trendbrott 39 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 39 någon mullvad i operationsledningen, Arnold? – Du har förläst dig på spionromaner, unge vän, sade Vogel strävt. Katarina bestämde att det var tid att växla ämne. – Det är en sak jag inte förstår från dagens spel. För tio år sedan åkte jag hovercraft över Engelska kanalen. Vi var flera hundra män- niskor ombord. I dagens speldrag gick allt över Östersjön på vanliga båtar som behövde ett par meters vattendjup. Jag tog upp det där med svävare, men ingen var det minsta intresserad, jag fick inte ens ett svar. – Tre orsaker, svarade Vogel. Ett: Du är kvinna, och en kvinnas frågor om militär teknik och taktik är à priori okunniga. Två: Svä- varna passar inte in i operatörernas metodiska beräkningar av fien- dens styrketillväxt. Tre: Svävarna stjälper vår föreställning om att det bara går att göra en kustinvasion åt gången. Slutsats: Ha med svä- varna i tekniska underrättelseorienteringar men var väldigt noga med att de inte slinker in i de strategiska studierna. Ursäkta mig, jag måste över till Karenius, han ville byta några ord inför morgondagen. Han tog sin kopp och gick bort till biträdande kabinettssekrete- raren som satt ensam vid ett bord i bortre änden av matsalen. – Jag blir aldrig klok på honom, sade Nils. Rik som ett troll på ärvda pengar, med i svängen, men går ändå och knegar i kommissen. Cynisk och respektlös för det mesta men får såna där anfall av sårad prestige. Han satt i operationsledningen 1980–1984. Verkade ha präktigt dåligt samvete för U 137. Synd att jag aldrig hann ta upp Hårsfjärden. – Tycker du inte att du klampat runt i porslinsbutiken tillräck- ligt? sade Katarina halvt förebrående, halvt beundrande. De övergick till att berätta om sig själva. Katarina beskrev sin ”karriär”, Nils berättade tämligen öppenhjärtigt om sitt familjeliv. Han kände sig som en person i en ”min-fru-förstår-mig-inte”- melodram, men Katarina fann det inte alls löjligt. Efter middagen ringde Nils hem och meddelade att han var tvungen att jobba extra några timmar med att ta fram underlag för morgonda- gens speldrag. Det var sant i och för sig, men inte hela sanningen. djupanalys Karlskrona, juni 1987 – Och varför passerade de aldrig ut igen, tror du? frågade Strömberg. Bäck stirrade på honom ett ögonblick, oförstående. – Menar du att… – Just det. De finns här, i månader eller ännu längre. Och när de går ut igen så finns det inget samband med ingången kanske ett halv - operation garbo 1 40 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 40 år tidigare. Det var ett underligt par som satt i det bekväma köket i en stor våning i Karlskronas äldre delar, en bit bakom örlogsbasen. Andreas Bäck var journalist, Bert Strömberg var kommendörkapten och stabschef på basen, andreman efter örlogsbaschefen. Likt Nils-Erik Bernér i Vaxholm var han en plikttrogen officer som aldrig hade ifrågasatt sina order eller militärledningens absoluta suveränitet. Inte förrän de två senaste åren. Strömberg var en utomordentligt intelligent man, utrustad med den sorts intelligens som inte undertrycker tvivel och självkritik när detta är befogat. Och när både tvivel och självkritik hade anmält sig, började han fundera: Trots att både hans personal och hans instrument under de senaste åren givit allt tydligare tecken på att något passerade ut och in i skär- gården, blev det inga reaktioner, varken från milostaben i Kristianstad eller från Stockholm. Den senaste stora aktionen var 1984, med minor, sjunkbomber, helikoptrar och närmast krigstillstånd. Ändå var indikationerna då bara en bråkdel så säkra som under de senaste åren. Strömberg ville inte ens kalla dem för indikationer längre, det var helt uppenbart att någonting fanns under ytan. Vecka efter vecka, ibland månad efter månad, hade rapporterna gått till Kristianstad med omedelbar kopia till försvarsstaben: Klara indika- tioner i slingor, uppklippta ubåtsnät, spår på stranden som slutade i intet och till och med en dykardräkt i en sommarstuga som inte gavs någon tillfredsställande förklaring. Men inget hände. Den egna beredskapstroppen kommenderades ut med jämna mellanrum, ibland vaktade man ute på Sturkö eller vid Almö i ett par dygn, utan resultat. Aldrig några resultat. – Det är samma förklaring som vid Oxdjupet, sade Strömberg till sin gode vän. De är kvar. Det är inte längre några kränkningar ute vid tolvmilsgränsen eller ens vanliga intrång i skärgården. De går in och stannar. Du kan ju tänka dig ensliga mörka vikar ute vid Sturkö, där kan man ligga på botten i månader utan någon bemanning. Besätt- ningen finns här någonstans, på hotellen som prydliga affärsmän, utan brytning, med perfekta papper. – Då och då gör de ett utbyte, fortsatte han, och växlar nycklar till hyrbilen på någon restaurang i stan. Med dykardräkter ordentligt gömda någonstans. Så kan de gå ut med sin farkost igen och den gamla besättningen är kvar. Det är ett hopplöst läge för oss – vi kan inte hålla igång en stor aktion i de månader som det skulle ta. Vi är chanslösa till dess de en dag gör en tabbe. Andreas Bäck var skakad. Han hade aldrig hört sin vän Ström- trendbrott 41 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 41 berg så öppenhjärtig som den här kvällen. De båda hade känt varandra i flera år. Bäck var journalist på en av Stockholmstidningarna, och hade fått kontakt med Strömberg av en tillfällighet flera år tidigare, när han sökt material till en serie artik- lar om övertidsuttaget hos personalen inom marinen. Bäck var en samvetsgrann man, och hans absolut korrekta citat av Strömberg i artiklarna hade imponerat på kommendörkaptenen. Det var han inte van vid från journalister i dessa dagar. Några månader senare hade Bäck fått ett förtroende av Ström- berg, när det gällde några enkla detaljupplysningar – ett förtroende som Bäck inte missbrukat. Det ena gav det andra, och kontakten fördjupades med åren. Strömberg visste att han kunde lita obrottsligt på Bäck. Dessutom gillade de varandra, de kunde prata i timmar om motorcyklar som de båda hade en gammal kärlek till. Det fanns också ett annat skäl än förtroende som gjorde att Ström- berg numera pratade nästan fullständigt uppriktigt med sin vän: Med åren hade kommendörkaptenen kommit till slutsatsen att det fanns två sorters hemligstämplingar av uppgifter: Det som var befogat och det som stämplats på rutin. Det senare gjorde att han började göra något som militärer i alla tider ansett som omöjligt – han bedömde själv vilka uppgifter som var hemliga och vilka som kunde föras vidare i förtroende, oberoende av om allt var hemlig - stämplat. Det var, enligt Strömberg, det enda sättet att få den all- männa opinionen i landet att vakna för vad som höll på att hända. – Men, frågade Bäck, om du nu har så här klara signaler och indi- kationer, varför drar ni inte igång en jakt, så att ni öppet kan gå ut med bevisen? – Uppenbart politiskt omöjligt, svarade hans vän. Det finns ingen militärbefälhavare som i dag drar igång en ubåtsjakt utan oerhört tunga skäl, och knappast ens då. – Du förstår, det finns ett klart motstånd från departementen, både av ekonomiska och av politiska skäl. Ubåtsjakter är för dyra och rädslan för misslyckade ubåtsjakter är enorm. – Du sa departementen i pluralis, sade Bäck. Finns det fler inblan- dade än Försvarsdepartementet? Strömberg sänkte rösten: – UD, sade han. Du kan ju tänka dig vilket fruktansvärt slag för deras nedrustningspolitik, om vi verkligen skulle slå ut någon far- kost på botten. Det kan helt enkelt inte accepteras. Andreas Bäck skakade på huvudet, långsamt. operation garbo 1 42 Operation_GARBO_I:GARBO 09-09-03 13.45 Sida 42