De bygger på vissa precisa förutsättningar, framför allt om att vi inte
får tillräcklig förvarning. Det kommer säkert att ifrågasättas av poli-
tikerna.
– Ja, vad händer i ditt scenario, om vi i stället får ett mobilise-
ringsbeslut ett dygn före krigsutbrottet? frågade ÖB, vänd till Strid.
– Problemet som jag försökt åskådliggöra, sade Anders, som nu lät
lite trött på rösten, är att ”krigsutbrottet” inte längre är alldeles lätt
att definiera. Krigshandlingarna inleds på ett smygande sätt med efter
hand allt kraftigare sabotage. Om vi får en sådan nådatid att vi helt
ostört kan mobilisera i ett dygn, då är det nog troligt att angreppet
misslyckas, trots att arméförbanden knappast är stridsdugliga direkt
efter mobilisering. Men ett så gynnsamt läge tror jag inte på. Allt vi
sett på senare år av underjordisk aktivitet och undervattensverksam-
het talar för att vi knappast får höja vår beredskap ostörda. Angripa-
ren kommer att ha funnit våra svaga punkter och slå mot dem. Han
drog in luft och beslöt sig för att nu måste det bli sagt.
– Tyvärr är vi illa ute i den här argumentationen, eftersom vi hela
tiden hållit inne med våra bedömningar av ubåtsincidenterna och
annan illegal verksamhet. Vi har aldrig sagt öppet vad vi tror om dess
avsikt. Dessutom har vi låtit lura oss att ställa allt högre krav på bevis-
ning. Resultatet är att folk börjat tvivla alltmer på att det verkligen
finns något hot eller ens några ubåtar. Ska vi nu gå ut och klargöra
hur vi bedömer hotet, får vi erkänna ett och annat misstag och vara
beredda på politisk konfrontation.
Anders, som hade arbetat sig upp till återhållen vrede, satte sig
tvärt. Tystnaden var öronbedövande, men bröts av Lundin som med
en blick på klockan reste sig upp.
– Ursäkta mig, jag måste gå på presskonferensen. Om jag förstått
saken rätt förhåller det sig alltså på följande sätt:
För det första är vår säkerhet mot ett sovjetiskt angrepp nu alltmer
beroende av att NATO kommer till undsättning.
För det andra beror detta på att vi låtit försvaret svält födas sedan 1970.